Jag tillhör den gruppen kvinnor som oroar sig för minsta lilla under graviditeten. Vet inte om det kan bero på att jag har längtat efter den här lilla Guldklimpen i över 12 år, eller om det är för att vi inte riktigt lyckades på egen väg när det väl var dags att skaffa barn.
Innan vi äntligen lyckades få vårt efterlängtade plus på stickan, oroade jag mig för att, tänk om vi inte kan få barn? När jag väl fick plusset så oroade jag mig för missfall. När man väl hade kommit över de första tolv veckorna var det dags för ett KUB-test och då oroade jag mig för resultatet där (var dock inga problem, MYCKET BRA resultat). När vi började närma oss v 17 och RUL oroade jag mig för att det skulle vara något fel. Men jag måste medge att jag såg mest fram emot att få se vår lilla Guldklimp (dessutom var det första gången för min sambo att se det lilla livet röra sig).
För att återgå till min oroa så har jag i allafall undvikit allt vad mediciner heter...fram till v 17 tror jag. Då fick jag irriternade nog äta penicillin för en urinvägsinfektion. Jag har sedan v 8 varit täppt i näsan men vägrat ta näsdroppar. Har jag haft ont i huvudet har jag druckit mer vatten eller gått och lagt mig, för några tabletter vill jag minsann inte stoppa i mig. Går jag ensam någonstans och det kommer ett helt gäng med killar, lägger jag genast handen på magen för att skydda den lill* där inne. Jag drack inte ens te, kaffe eller Cola under första halvan av graviditeten då jag hade läst att det inte var bra med koffein för bebisen.
Ganska snabbt efter det att jag blev gravid fick jag en kallelse till Tandläkaren, jag ringde givetvis och bokade om den eftersom jag hade hört att man inte ska röntgas när man är gravid. Hos tandläkaren sa de att ska man röntgas så är det bäst i mitten av graviditeten, och sagt och gjort jag bokade en tid till mitten av min graviditet. Men när jag väl kom dit ångrade jag mig och bad att få slippa bli röntgad - men undersöktes givetvis.
Nu är jag i v 34 och nu oroar jag mig för att jag nyser, är genomförkyld, har ont i halsen, hostar och sover inte om nätterna. vad gör jag om jag får feber t ex? I natt har jag haft ett stort medicinbord bredvid sängen med nässpray, halstabletter, febertermometer, näsdukar och Panodil. Men vågar man ta Panodil? Jag var i allafall tvungen till det i natt då jag mådde riktigt dåligt. Läste dock först att det var okej, givetvis. Men hur mår eg. bebisen av att jag är förkyld? Mår h*n dåligt? Om jag får feber, hur känns det för och hur påverkar det bebisen i magen? Och som jag nyser....man har ju läst om gravida kvinnor som har nyst och så har vattnet gått, tillfällighet eller just pga. nysningen?
Jag oroar mig dessutom när det blir lite väl lugnt i magen...har en vilding där inne. Och när jag inte känner den lill* där inne på någon timme så börjar jag ju oroa mig för att något är fel. Jag oroar mig också för att ha datorn i knät (på en kudde men ändå ganska nära magen) - strålning? Jag har dessutom fått ta många UL/VUL och det oroar mig också...hur upplever den lille det? Har faktiskt tappat räkningen på alla UL och VUL jag har gjort! Låt se: VUL, v5, v8, v10, KUB (UL) v13, RUL v 17, VUL v 20, VUL v25, UL v32 (för att se om bebis verkligen hade fixerat sig), VUL v32 (2ggr), VUL v33(2ggr) UL v33.... Ja vad blir då resultatet? Totalt antal VUL: 9 än så länge och fler lär det bli eftersom det är risk för förtidsbörd och de vill kolla livmodertappen. Totalt antal UL: 4 st....Vad innebär detta för den lille krabaten? Man har ju hört historier om att det inte är bra med UL/VUL, och att man bara ska ta det för medicinska skäl..och det är ju alla dessa. Jag har ju inte precis bett om det utan det är läkarna jag har träffat pga. alla mina sammandragningar som har tyckt att vi ska göra dessa undersökningar.
Jag oroar mig dessutom för att bebisen ska komma för tidigt då Cervix redan har börjat minskas, vilket har lett till en sjukskrivning på först två veckor, sedan nu 3,5 vecka och därefter får jag börja plocka ut mammaledighet.
Som ni ser att jag oroar mig för så mycket annat så jag har inte ens hunnit börja oroa mig för förlossningen. Eller jo det har jag men det har snarare med praktiska saker att göra än själva förlossningen i sig. Min sambo befinner ju sig hela 5-7 timmar med bil bort...och eftersom bebisen själv väljer när h*n ska komma ut så kan vi ju inte planera in när sambon ska vara hemma. Därför oroar jag mig nu för att han inte ska hinna hem till vårt efterlängtade barns födelse. Ensam behöver jag inte vara vid förlossningen för det, jag har tre kompisar och en faster som ställer upp. Min mamma ställer givetvis upp men hon åker tåg till jobbet och det ligger 10 mil ifrån så det kan ju ta lite tid...för vi vet ju alla hur tågen är att passa tider och fungera över huvudtaget.
Nu när jag äntligen har fått ner min oro på papper, kommer nästa oro...hur mår eg. bebisen av att jag oroar mig hela tiden?
Anledningen till att jag började fundera på all denna oro var för att jag nu till frukosten satt och läste i Mammapraktikan av Leni Söderberg (det är för övrigt en jättebra och intressant bok där man kan följa bebisen och graviditeten vecka för vecka). Jag satt i godan ro och läste om min graviditetsvecka om hur stor bebisen faktiskt är nu mm. När jag längts ner på sidan läste något om bra sovställningar. Jag letade givetvis upp det i boken och läste och upptäckte att ja men då göra jag ju rätt...jag ligger och sover i den bästa ställningen, alltså på sidan (gärna vänstersida) med en kudde mellan benen mm. Men i ögonvrån såg jag ordet Oro som överskrift på nästa sida. Och det var jag ju bara tvungen att läsa. Fantastisk underhållande läsning faktiskt, där det står att blivande mödrar har under alla tider oroat sig under graviditeten och så även i andra kulturer. När mormorsmor väntade barn var man mer skrockfull av sig och såg en gravid kvinna en hare skulle hennes barn födas harmynt. I Nigeria skulle tydligen en gravid kvinna hålla för naveln om hon såg något obehagligt, detta för att bebisen inte skulle se det som hände. Mexikanska indianer säger än idag att bär en gravid kvinna på oro som känns som knutar i magen då kommer det bildas knutar på navelsträngen. I Thailand är det en gravid kvinnas plikt att tänka och titta på positiva saker för att få en lycklig och glad bebis. I Himalaya varnar man gravida kvinnor från att äta riset som är fastbränt i botten av grytan, skulle hon äta detta så fastnar moderkakan på samma sätt efter förlossningen. I Java ska en gravid kvinna inte sitta i dörröppningen för då får de ett barn med stor mun och en överaktiv personlighet.
Alltså, jag verkar inte vara ensam om att oroa mig under graviditeten, det har ju funnits i alla tider och i alla länder. Sedan att jag råkar oroa mig för små petiteser är en annan sak...jag är nog en människa som är orolig av mig. Min sambo sa när jag blev gravid, att när bebisen är född få du inte vara någon hönsmamma och föra över din oro till bebisen...och det är sant. Det vill jag verkligen inte, föra över min oro alltså...men hönsmamma vet jag inte om jag kan undvika. Det är ju mitt älskade barn det handlar om!
.JPG)
.JPG)
